Fredagskrönikan: De pinsamma frågorna.

Skriven av Jeanette – tvåbarnsmamma som driver Babydjungeln tillsammans med Puk

 

För några veckor sedan var vi med när min syster tog studenten. Ca 2000 personer hade samlats för att delta och när tillställningen var slut började folk lugnt och sansat gå mot utgången i lokalen.
Förbi oss kommer en man åkande i sin rullstol. Alice tittar med stora ögon på mannen i stolen och jag står bredvid och vrider lite på mig för det som komma ska – den oundvikliga frågan. Tankar som ”Vad kommer hon fråga?” och ”Hur högt kommer hon fråga” ersätts snabbt av ”Vad ska jag svara?” och ”Hur ska jag svara?

 

Ögonblicket kommer – Alice pekar på mannen och säger högt och tydligt ”Vad gör han?”
Man märker tydligt att ljudnivån sjunker, det är nästan en pinsam tystnad – inte på grund av Alice fråga men för att folk väntar på mitt svar. Vad kommer mamman att svara, hur hanterar hon en sån fråga?  Ja, vad ska man berätta för en 3-åring och vad kan jag berätta, jag känner ju inte mannen i rullstolen.

 

Hade det varit en annan liten flicka hon frågat om så hade folk tyckt det var charmigt, om de ens märkt att hon frågat något. Hade det varit en person klädd som en clown så hade alla väntat på frågan och helst följt efter. Vi vuxna lägger in så mycket i barnens frågor – för henne är det ju bara en naturlig nyfikenhet och önskan om information som är grunden till frågan.

 

Det finns en ångest när det gäller vissa grupper, om det är rädslan för att säga fel sak eller om det är oro för att folk ska se mig som en dålig människa (kanske både och) vet jag inte. Det är alla högljudda frågor om någon med ett handikapp, annan hudfärg, piercing, tatueringar, …, äldre, hemlösa, kvinnor med kort hår, män med långt hår dvs alla som inte passar in i min definition av vad som är ”normalt och vanligt” som kan få mig ur balans.

 

Så vad ska jag svara på frågan? Att han sitter i rullstol och vissa föds så – vilket säkerligen leder till 20 nya frågor. Att han har en rullstol för han är sjuk och hoppas att hon inte blir rädd nästa gång hon själv blir sjuk? Utnyttja tillfället och säga att han kanske inte lyssnade på sin mamma när hon sa att det var farligt… Eller tysta ner henne och lära henne att det är fult att peka?! Vad är rätt svar??

 

Under tiden som allt detta snurrar i mitt huvud så väntar Alice, och omgivningen, på mitt svar. Jag valde den enkla utvägen och sa ”han är på väg ut precis som vi” – för det var faktisk det hon undrade…

 

Känner ni till de pinsamma frågorna? Vilka? Hur svarar ni på ”jobbiga” frågor?

 

Add Comment Register



Lämna en kommentar