Ta ställning! Organdonation

Detta inlägg kommer från MOD – Mer Organdonation! Ta ställning och berätta för folk vad du önskar!

1907392_666967210055228_1361104394515006608_nMitt namn är Helena och jag är 28 år.

Min graviditet var normal, kan jag ändå tycka. Jag mådde illa, men det tillhör ju det normala.

Ett par veckor innan graviditetsvecka 30 började jag känna att någonting var fel. Det är svårt att förklara, men någonstans visste jag att allt inte stod rätt till. Jag träffade min barnmorska och mitt blodtryck var på gränsen. Några gånger var det för högt, och några gånger precis under gränsen. Jag fick åka hem.

Jag arbetade som vanligt men det gick trögt. Jag kände mig lugn, men det var som lugnet före stormen. Även fast jag aldrig hade kunnat gissa att det skulle bli som det blev.

En vecka efter besöket hos barnmorskan var jag på jobbet och såg stjärnor. Jag bestämde mig för att åka hem. Jag ringde MVC och fick en tid dagen efter. Jag åkte hem och åt lunchkorv med senapssås. Det var en tisdag. På onsdagen kom barnvagnen hemkörd tidigt på morgonen. Jag längtade efter att få packa upp den, men åkte till mitt besök hos barnmorskan.

Härifrån gick allt fort. Jag kom in och det visade sig att jag hade protein i urinet. Ett dåligt tecken. Jag undrade hur högt mitt blodtryck var. Jag visste det. Jag visste att det skulle vara högt, men inte så högt. Jag var lugn och samlad hela tiden, även fast de digitala siffrorna visade 175/125.

Ambulans tillkallades och jag fick åka till sjukhuset i Hudiksvall. Där låg jag i två nätter. Informationen var bristfällig men jag hade gissat mig till havandeskapsförgiftning. Ja, det hade jag ju redan listat ut ett par veckor tidigare. Senare fick jag veta att det jag drabbats av kallades HELLP-syndrom. En livsfarlig sjukdom som utvecklas från havandeskaps-förgiftning.

Fredagen den 2e april 2010. Långfredagen. Jag längtade hem. Påskmiddag med familjen väntade på lördag och jag var fast beslutsam om att få åka hem snart. Min sambo satt med mig i mitt sjukhusrum. Och aldrig har väl en långfredag varit så lång!

Helt plötsligt började det mola i bröstet. Molandet blev till smärtor och de stegrades efter varje andetag. Jag ringde på klockan. Inom kort hade det samlats flera sköterskor och läkare i rummet. Ett ultraljud visade att bebisen i magen mådde bra. Ett blodprov visade att jag inte gjorde det. Mina levervärden var så pass dåliga att jag rullades akut till förlossningen. Under tiden hade jag svettats igenom två sjukhusskjortor. Smärtorna i bröstet var brutala. Ruskigt brutala. De värsta jag någonsin har känt. Sen blev allt svart. Jag sövdes inte. Men allt blev svart. Jag minns ingenting.

En vecka och två sjukhus senare vaknade jag upp på Karolinska i Huddinge. Jag får historien berättad för mig gång på gång. Det tar tid att få in. Det tar tid att förstå. Mitt minne sviker mig. Jag glömmer. Jag kan inte röra mig. Jag kan inte röra foten, inte ens en hand. Jag sitter fast. Vad är det som händer?

Efter kejsarsnittet blev mina värden bättre. Dagen efter blev de sämre igen. Vilket resulterade i en helikopterresa till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Vid det här läget började jag bli gul. Riktigt gul. Gul på huden och gul i ögonen. Jag hade aldrig kunnat gissa att man blir gul när levern sviktar.

I Uppsala fick jag spendera natten. Sedan var det dags för ytterligare en helikopterresa, denna gången till Huddinge sjukhus. Jag anlände till Huddinge på söndagen den fjärde april. Min dotter var två dagar gammal. Vägde 1345 gram och var 39 cm lång. Hon fanns 30 mil bort. Och jag hade inte en blekaste aning om att hon gjorde det. Att hon fanns.

På måndagen sövdes jag och lades i respirator. Det var illa nu. Jag hade leversvikt. Och njursvikt. Och både hjärtat och hjärnan började ta stryk. Mitt liv hängde i en skör tråd och det beslutades att jag skulle sättas upp på väntelistan för en ny lever. Akut. Först i kön. I hela Norden. Nästa lever med min blodgrupp skulle opereras in i min kropp.

Väntan för min familj var hemsk. Det blev många timmar utanför IVA i Huddinge. Men vi behövde inte vänta särskilt länge förrän beskedet kom. En lever var på väg. I absolut sista sekunden. En klar vårnatt åkte jag in på operation. Den tog 8 timmar och 45 minuter.

Levern satt på plats och nu började vägen tillbaka. Hjärtat återhämtade sig och njurarna fick hjälp av dialys för att komma igång igen. Men det kunde ta lång tid för njurarna sa läkarna. Om de ens skulle bli bättre.

Min dotter kom till Huddinge sjukhus ca två veckor gammal. Jag hade fått se henne redan i Hudiksvall, men det minns jag inte. Så det här var första gången för mig. Jag sattes i en rullstol på IVA genom en lyft i taket. Sladdar som trasslade överallt. Inga muskler i kroppen som höll mig uppe. Hon rullades in och jag fick se henne. Pytteliten, med en slang i näsan, liggandes i en genomskinlig vagn. Men ändå perfekt. Helt perfekt.

Jag spenderade sammanlagt sju veckor på sjukhus. Efter halva tiden började mina njurar mirakulöst att fungera, bara över en natt. Och mina värden blev bättre och bättre för varje dag som gick. Det var skönt att slippa fler dialyser. Men det var kämpigt och det blev ett par motgångar med biopsi, ultraljud, vätska i lungorna, smärta och massor av otäcka hallucinationer. Det kändes otroligt jobbigt just då. Varför just jag? Nu inser jag att det var bara bagateller. Jag lever ju.

Först efter sex veckor på sjukhuset kunde jag börja träna på att gå, första gången utan att någonting annat kom emellan. Första gången jag gick med gåbord gick jag 10 steg och det kändes som att jag började gå hem. Jag längtade hem. Fruktansvärt mycket. Jag längtade efter frisk luft. Hunden. Huset. Mitt liv.

Mitt mål var att komma hem till min lillasysters födelsedag. Jag kom hem två dagar senare, men är helt nöjd med det. Jag missade våren, men njöt stilla av sommaren.

10553552_666967296721886_5885829095127605772_n

Idag är min dotter 4 år och mår som den prinsessa hon är. Jag är så tacksam för min donator som valde att rädda andras liv när det egna livet var förlorat. Tack vare den personen så har min dotter en mamma som alltid, alltid kommer att finnas vid hennes sida.

Ta ställning!

Lämna en kommentar